Upp som en sol och ned som en pannkaka
Konstigt hur livet kan ändras,
vissa dagar känns toppen medan andra dagar känner man en sån saknad.
Tänk att en invand vana, att bara kunna ringa ett samtal och prata strunt, nu inte finns längre eller att skicka ett sms eller mail.
Känns fortfarande konstigt att du inte finns, som en dröm.
Barnen pratar om dig då och då, både stora och små.
Sista gången du passade de små, gjorde ni pannkakor och chokladbollar ihop, och lekte gömma nyckeln förstås, det var i början av juni.
Viggos fröken i skolan har samma namn som du, och häromdagen sa han att han ville ha dig som fröken istället.
Vad mycket det är som har hänt sedan du vandrade vidare och om ca en vecka har det gått ett halvår. Fast det känns lite som du är ibland oss ändå. De säger oftast Hanna, att det känns som du bara är på semester.
Det är tur att vi har så många runt omkring oss, dina vänner och våra vänner och alla tycker att det är lika ofattbart.
Kram till er alla <3 Ja det är helt ofattbart , så ofattbart <3