Imorgon händer det….

År 2012 var ett riktigt skitår!! Jag förlorade min mamma och pappa och Lassie förlorade sin mamma, barnen förlorade sina mor- och farföräldrar - en stor familjetragedi helt enkelt. En hel generation försvann från oss.

Mitt i all denna sorg så hade vi fullt upp med allt det praktiska som skulle ordnas och även det vardagliga som skulle löpa på. Vi hade hur mycket som helst att göra, vilket är svårt att föreställa sig innan man väl är där. Min syster och jag gjorde ”att göra listor” som blev hur långa som helst och när man tittar tillbaka på dessa listor, så undrar man, hur hann vi med allt och hur hann vi med den egna familjen och all sorg och andras sorg. Ett dygn har trots allt bara 24 timmar men nu i efterhand, så levde vi nog i ett litet vakuum.

År 2013 blev ett bättre år, men saknaden kom ifatt än lite - vad var det som egentligen hände? Försvann dom bara? Sa vi verkligen ett ordentligt hejdå? Så inser man att vi aldrig mer kommer att träffas, ses eller prata.

DÅ, var den sista gången.

Jag saknar mamma så mycket och har lite svårt att titta på foton och film på henne, då känns hon så verklig fastän att hon är borta   Väldigt orättvisst att hon fick gå så tidigt.

Saknar även pappas udda och konstiga samtal  

Man undrar verkligen hur lång tid man själv har kvar här på jorden, blir jag lika gammal som mina föräldrar så har jag prick 20 år kvar att leva, känns ju väldigt lite. 

Dem här tankar får man ju verkligen inte ha "ajabaja på mig" men det är väldigt lätt att tankarna skenar iväg!

Jag känner på mig och har bestämt att år 2014 ska bli ett superbra år för oss!