Den 30 december 2013

 
Så var det måndag, men det är faktiskt lite bökigt att veta vilken veckodag det är. Just nu känns alla dagar som lördagar och söndagar..... 
 
I år blev det en väldigt ledig jul och nyår, även om man har jobbat. Efter en arbetsdag så är man ledig i tre dagar...
 
Tyvärr fick vi ingen snö och tyvärr har vi inte kunnat pröva vår nyfixade kälkbacke!
Ja ja det får bli ett annat år och en annan vinter.
 
 

Snart blir det ett gott nytt år!

Imorgon händer det….

 
Förhoppningsvis blir 2014 ett ännu bättre år än 2012 och 2013.
 

År 2012 var ett riktigt skitår!! Jag förlorade min mamma och pappa och Lassie förlorade sin mamma, barnen förlorade sina mor- och farföräldrar - en stor familjetragedi helt enkelt. En hel generation försvann från oss.

Mitt i all denna sorg så hade vi fullt upp med allt det praktiska som skulle ordnas och även det vardagliga som skulle löpa på. Vi hade hur mycket som helst att göra, vilket är svårt att föreställa sig innan man väl är där. Min syster och jag gjorde ”att göra listor” som blev hur långa som helst och när man tittar tillbaka på dessa listor, så undrar man, hur hann vi med allt och hur hann vi med den egna familjen och all sorg och andras sorg. Ett dygn har trots allt bara 24 timmar men nu i efterhand, så levde vi nog i ett litet vakuum.

 

År 2013 blev ett bättre år, men saknaden kom ifatt än lite - vad var det som egentligen hände? Försvann dom bara? Sa vi verkligen ett ordentligt hejdå? Så inser man att vi aldrig mer kommer att träffas, ses eller prata.

DÅ, var den sista gången.

 

Jag saknar mamma så mycket och har lite svårt att titta på foton och film på henne, då känns hon så verklig fastän att hon är borta   Väldigt orättvisst att hon fick gå så tidigt.

Saknar även pappas udda och konstiga samtal  

 

Det har satt sina spår både hos oss vuxna men även hos de små och stora barnen men nu på senare tid börjar allt kännas bättre och de minsta har börjat prata mer öppet om sin mormor och farmor. Man märker att de tänker tillbaka på sina fina minnen som de har haft tillsammans och det känns väldigt bra.
 
Det har stundtals varit ett jobbigt år 2013 men även ett bra år.
 

Man undrar verkligen hur lång tid man själv har kvar här på jorden, blir jag lika gammal som mina föräldrar så har jag prick 20 år kvar att leva, känns ju väldigt lite. 

Dem här tankar får man ju verkligen inte ha "ajabaja på mig" men det är väldigt lätt att tankarna skenar iväg!

 

Jag känner på mig och har bestämt att år 2014 ska bli ett superbra år för oss!

 

 
GOTT NYTT ÅR ALLA VÄNNER!
 
 

Läsvärt och tänkvärt

 
Jag läste en artikel i SvD från den 17 december 2013. Intressant läsning och jag ska nog försöka att bidra mindre till detta. Jag är expert på att köpa onödiga grejer och har säkert 100 olika anledningar till att köpa nytt....
Läs gärna texten, som jag kopierat direkt från en artikel på www.svd.se
 
Detta får nog bli mitt nyårslöfte år 2014 - mindre konsumtion i detta hysteriska konsumtionssamhälle!
 
 
Hög tid hitta väg ut ur köpfesten
 

Så här i julklappstider kan man skänka en tanke till mannen i Anhuiprovinsen som sålde sin njure för en Iphone 4. Undrar om han blev missnöjd när Iphone 5 kom ut? Eller känner sig lurad. Det är fler än han som har anledning till det: Varför pajar printern efter exakt 18000 utskrifter? Varför kan njursäljaren inte ens använda sin två år ”gamla” laddare till en Iphone 5? Svar: De är gjorda för att slängas.

Strumpbyxan är kanske det mest kända exemplet på planlagd förgängelse, ”planned obsolescence” – att med avsikt förkorta en produkts livstid. Den gamla europeiska (och kinesiska) idén var att göra en vara så bra som möjligt. En person skulle helst kunna gifta sig och begravas i samma kostym.

Från början varade även strumpbyxan och glödlampan för evigt. Men då kom inte kunderna tillbaka. Industrin beordrade därför ingenjörerna att göra så att de gick sönder, som filmmakarna bakom dokumentären ”The lightbulb conspiracy” visar (se den!).

En glödlampa kan hålla i över 100 år, men då blir ju glödlampsmakaren arbetslös och aktieägarna utan pengar. Sedan kom designbluffen. På 1950-talet spred industridesignern Brooks Stevens idén att genom design och marknadsföring göra konsumenten olycklig efter en kort periods brukande och vilja byta ut den mot en med nyast möjliga modell.

Sverige kopierade den amerikanska modellen. H&M och Ikea blev världsledande på att sälja billigt designat skräp. Kina tar nu ”planned obsolescence” till en helt ny extrem.

Kina är snart världens största konsument av i stort sett allt. Kina är också tomtens julverkstad. Hela världens leverantör av prylar gjorda för skräpkorgen. Och världsmästare i miljöförstöring.

Som paddlarna vi köpte på Jula till kanotsemester i Stockholms skärgård. Bägge var sönder inom en timma.

Häromdagen inhandlade jag en potatisskalare från varuhuset Carrefour i Shanghai för en tia. Den höll för en halv potatis. Jag får köpa en till och skala färdigt. ”Borde inte det vara olagligt?” funderar jag innan min inre ekonom påminner mig om att världsekonomin hänger på att vi alla är ständigt missnöjda konsumenter. Se så illa det gick för 38-årige Tao Hsiao i staden Xuzhou när han fick nog av konsumtionssamhället. Hans flickvän vägrade sluta julhandla, rapporterar Daily Mail och citerar stats-tv Cctv.

Efter en fem timmars lång köporgie utbrast han: ”Du har redan mer skor än vad du kan bära under hela ditt liv”. Hon skällde tillbaka att han ”förstörde julen” (en högtid som fram till nyligen inte firades i Kina).

Herr Tao hoppade ut från sjunde våningen i varuhuset och kraschade till sin död i julskyltningen. Vi har alla blivit lurade, från Xuzhou till Stockholm. Nu måste vi bara försöka hitta en mer hållbar utväg ur köpfesten än självmord.

God jul!